Nu har jag fått den fantastiskt trevliga vanan att vakna på en cykel någonstans i Liljanskogens backar. Jag har nämligen börjat cykla till jobbet. Hurtigt värre. Jag ser ut som ett förvuxet dagisbarn på min cykel, hjälmpräktig med stora röda mjukisbyxor och röd vindjacka med många reflexer. Varken snyggt eller sexigt så jag hoppas att ingen känner igen mig. Jag lyssnar heller inte på musik och jag tittar mig alltid noga innan jag kör över en korsning. Jag har respekt för Stockholmstrafiken! Detta pga jag har nästan blivit påkörd av ett tåg, lastbil och jag minns tydligt den gången med J och moppen och mig på cykeln bredvid i lite för höga hastigheter. Det slutade med en schyst vurpa, såklart, som kunde slutat mycket värre, än lilla mig i dödschock skiftandes först från vitt till grönt till det normala. Och vi ska inte tala om en kompis pappa, är han återställd än? Hur som helst så får jag helt enkelt känna mig som ett sexigt dagisbarn 1,5 h per dag, de kanske är någon som faller, eller bara en pedofil? 

"Kan du inte stanna..? Det är mycket roligare att svulla två!" Kommentar från min syrra. Ni anar inte hur många russinpaket den här familjen gör av med i veckan.

var Maia Hirasawa och hennes cover på The arks (mitt gamla fjortisälsklingsband) The worring kind. Nu väntar jag bara på att låten kan laddas ner

Lite då och då kommer jag iväg på poweryoga. Varje pass avslutas med ca 5-10 min avslappning. Vanligtvis är man så slutkörd, uppmjukad och totalt avslappnad att man går in i en slags dvala. Man lyssnar på sina andetag och en cd med havets brus, och det är i princip omöjligt att hindra att läppen sakta blir tyngre och börja hänga och man är så, ungefär utrymmet mellan pekfingret och tummen, nära att somna. Väldigt skönt. Idag kom jag aldrig till det stadiet. Jag hade druckit en "indiskatemugg" med kaffe för att hålla mig vaken för att hämta min syrra och co på Arlanda mitt i natten (nu har de blivit försenade av en bomb på flyget, typiskt, men kul att de upptäckte den) Hur som helst flög mina tankar förvirrat omkring och fastnade vid frågeställningen; om yogaläraren hade haft en riktigt tuff dag, sedan ett hårt yogapass, och blev så trött och indvalad själv så hon somnade, när hade vi andra märkt något? Jag menar efter en kvart hade alla somnat skönt om inte en snäll röst återkallat dem till verkligheten. Förhoppningsvis hade någon stressad stackare vaknat efter en timme eller så hade alla sovit vidare sött på sina blå yogamattor under natten och vaknat upp lagom till ljuset och en ny yogalektion, skulle vara intressant att se..

Jag pratade med mina små sötnosar på jobbet (gymnasieelever som jobbar extra) och de tog upp de snart kommande studentskivorna. Alla var så förväntansfulla och jag blev härligt nostalgisk. Så här kommer lite bilder sen den vilda skivtiden. Minns och njut!

Jag svängde förbi KTH efter jobbet och träffade Nie, en kinesisk tjej som pluggar ngt tekniskt program här i Stockholm. Vi har setts en gång förut och nu ska vi få till att hon lär mig kinesiska och jag henne svenska en gång i veckan. Vi tog en kopp fruktansvärt maskinkaffelatte i ett öde KThcafeteria  och pratade lite vad som hänt sistskit och försökte planera in en vettig pluggdag för oss båda. Innan vi båda ska gå hem säger hon "I think you are so nice and you always smell good. Första tanken var, stöter hon på mig? Men jag hämtade mig snabbt för jag hade nästan glömt hur rättframma kineser är och en hemtrevlig kinakänsla infann sig. Härliga äro kulturkrockarna och jag inser att jag har saknat dem sen min kinavistelse. Det här är egentligen en helt normal kommentar av en kines. Hon kunde lika gärna sagt: "Oj vad du har blivit tjock eller den där färgen på tröjan passar dig inte alls. För oss svenskar fruktansvärt oförskämt, men för kineserna bara normalt säga vad de tycker och så mycket mer än så betyder det inte. Innan jag gick fick jag en stor burk te direkt från Kina, hon är så söt.

Jag kom precis på mig själv att tro att det var helg imorgon, vilket det inte är för mig. Jag har gått i nästa 3 timmar i mysiga helgtankar om vad jag ska göra i godan tro om helgens lyckliga tillkomst, och så nu tog det ett abrupt slut när jag insåg att det är en arbetsdag kvar. Förvirrande. Besviket. Hur lyckas jag lura mig själv sådär?

Uppdrag 7 (20): Sätt in 25 kr på bankgiro 5498-1899 och vänta på att få en överraskning.

Kommentar från en kompis:

Jag har bestämt mig för att skita i att ta uppdragen i ordning, då blir de aldrig av. Utan jag tar ngt som passar mig för dagen. Efter ett långt uppehåll så startar jag med en mjukstart och uppdrag nr 173 som är nr 5 för min del:

Överallt är man i vägen. Mamma sätter upp tavlor på väggen utanför badrummet och är något småirriterad. Tavlorna hamnar inte där de ska. Hon behöver lugn och ro. Kristina i duschen stör henne. Hon frågar argt: Varför duschar du inte där nere för?? (Alltså vår precis nybyggda dusch sen 1 vecka tillbaks i tvättstugan) Borrljud från undervåningen dränker nästan hennes svar. Kristina svarar: Pappa jobbar ju där.

En vanlig söndag.

 

När mina föräldrar har helg har de inte ledigt, utan de går till nästa arbetsplats, byggarbetsplatsen, mitt hem, i ständig förvandling.

 

På eftermiddagen har jag hjälpt mamma att hänga upp tavlor, pappa att såga av den nya bänken till tvättstugan i lagom stora bitar. Saken är bara att pappa sågade fel, så en ny bänkskiva måste inhandlas på IKEA och mammas tavlor hänger mindre rakt och inte i samma höjd. Men de är inte missnöjda, utan tar bara nya krafttag.

Under de senaste åren har garage byggts om, köket och hallen renoverats även badrum, trädgårdsskjul och förråd har ploppat upp i trädgården, var har tom gjort en renovering i trädgården med en trädgårdsarkitekt inblandad, och nu håller vi på med tvättstugan. Och det kommer mera, jag lovar, här finns det planer.  

 

 Vi har de supermysigt (jag klagar absolut inte), men är det bara en hobby eller är det en renoveralivskris som egentligen grundar sig i ngt annat än att piffa till huset?

 Lite efter så här, men jag måste ju visa lite bilder hur klippningen blev. Konstigt nog var jag inte alls inbokad hos Urban utan hos självaste Björn Axensalongen högst upp i Åhlenshuset. Frisören(glömt hennes namn) var urgullig och superproffsig, ingen känsla överhuvudtaget av trainee, som de kallas.

Jag har blivit fantastiskt bra på att ljuga, när hände detta? Kan år av ständigt övandes på föräldrarna äntligen gett utdelning? (T.ex. kollega hade detta problem: kompis skänker bort laxpaj. Ogillar lax. Rädd för att få en till och såra. Min lösning: Plötslig fiskallergi! Titta där va enkelt! Om ngn inte vet om att man inte tycker om fisk, då kan man ju inte ha en aning om att hon har fiskallergi. Och vem fan ger bort en laxpaj?)(Ok, jag har haft betydligt finare lögner än så, ngr vet, men ni andra har inte en blekaste, och det finns en anledning ;) Jag ska ju iof inte använda ordet ljuga, lite för hårt och brutalt. Det jag pratar om är mer åt ?små vita lögner?, ursäkter eller ett slags överlevnadssätt i dagens samhälle. Jag menar, vem har inte någon gång dragit till med en liten minilögn för att inte såra, spela det sociala spelet eller bara för att vara egoistisk (och det måste man få vara, ibland). I så fall kommer ni att förstå. För här kommer en liten trevlig ursäkt.

 

Jag har varit frånvarande i drygt två månader, vilket i bloggvärlden inte ens går att mäta i en evighet. Ursäkta mig! Men det finns vissa faktorer som har orsakat detta. Det vill säga ännu lite fler ursäkter.

Först kom julen, eller inte enligt kalendern, utan i Stockholms skyltfönster. Detta orsakade en enorm stress bland stadens invånare, om inte extra mycket hos mig. Efter två missade mycket viktiga svenska traditioner, pga av ett halvår i Kina, hade jag bara en kvar, JULEN. Den skulle bli perfekt! Jag hade alltså sjunkit omedvetet djupt ner i ?den perfekta julstress-sjukdomen?. Det som jag hade behövts som bäst just då hade varit den här:

Men ingen av mina nära och kära reagerade, vilket är förståligt alla är ju allmänt julhöga och jag var så långt gången att ingen räddning fanns. Det bakades, pyntades, shoppades och svors över misslyckad kola. Alltså ingen tid åt mina få men kära fans på denna blogg.

 

Sen kom julen, på riktigt. Fantastiskt mysig isolerad i Närkes snötäckta(lögn) skogar. Ja, där hörde du problemet. Isolerad, betyder ingen uppkoppling.

 

Nyår drog förbi utan förväntningar och slutade över förväntan om jag hade förväntat mig något. Ypperligt kul! Och plötsligt var jag tillbaks till jobbet, fast nu förflyttad för en månad eller två till inte mindre än lejonets grotta, Riddarbageriet. Det började tufft och så fortsatte det. Sova jobba sova för lite jobba sova för lite jobba jobba ännu mer. Det var kul och jag ångrar inget, men jävligt jobbigt. Och jag saknade mitt sociala liv enormt, det passade inte in då alls tyvärr. Så om jag inte ens lyckades ha ett fungerade socialt liv i den verkliga världen så fanns det inte alls någon tid till nätet.

                            

Och så blev jag pangsjuk. Nu sitter jag här, för sjuk för att jobba, för frisk för att inte kunna låta bli att sitta still, och bestämmer mig för att ge det här en ny chans med lite nya spelregler. Men jag gör som vettiga nyårslöftare, jag startar inte förrän till februari, då alla ?jag håller inte nyårslöften mer än knappa två månader-människor? har lämnat gymmen, joggingspåren och spinningpassen och dragit sig tillbaka till det lägligt anpassade säsongstarterna i tvsoffan. Dålig energi har försvunnit och in kommer jag och vi andra som faktiskt förstår vikten i löften och mål, det är till för att hållas. Därför börjar vi inte på nyår. Nyårslöften är för att brytas, det vet alla. (Kul att vissa anstränger sig lite iaf) (Ja, där var en till ursäkt, men ändå med en hel del sanning i sig)

Inga lögner här inte, bara ursäkter, vilket man genast kan se på inläggets längd. Du kan se det lite som att jag verkligen har lagt ner tid och det är en seriös ursäkt eller att jag bara svamlar lös totalt för att förvirra. Nu när jag tänker efter, efter ha präntat ner allt det här, hade det kanske räckt med ett enkelt ?Ursäkta? eller egentligen ingenting alls.